Delad glädje är dubbel glädje

Väckarklockan ringer, 02.00! Tre timmars sömn. Det har inte ljusnat ännu. Termometern kämpar frenetiskt för att lyfta sig över +5 grader. Jag sträcker ut mig under täcket i det lilla rummet som är mysigt inrett i sekelskiftesstil. Lotta andas lugnt bredvid. Av med täcket.
Jag går igenom packningen igen i huvudet för mig själv. Klädvalet. Där har vi nyckeln till dagens framgång. Vi är i mitten av juni och min packning består av allt från korta cykelbyxor och kortärmad cykeltröja till full vinterutrustning. Svaret på dagens fråga om klädval ligger någonstans mitt emellan. Gårdagens beslut om urval verkar klokt. Korta cykelbyxor och benförlängare, lång tröja med jacka och en regnjackan nedstoppad i ryggfickan. Tar med tunna mössan och vasaloppshandskarna för säkerhets skull. Regnskydden på skorna är ett måste då de lovat regn efter halva loppet.

Vätternrundan, denna övning i mental styrka och uthållighet skall avverkas idag. 30 mil på cykel. Sista steget mot Klassikern, denna mytomspunna medalj som är en blandning av idioti, uthållighet och glädje skall nu bärgas. För två år sedan fanns detta projekt över huvud taget inte i mitt sinne. Jag var lat, fet och otränad som vilken normal kontorsprodukt som befinner sig mitt i utmaningen med att få ihop karriär, familj och övriga livet. Många har höjt på ögonbrynen åt min transformation och deras tankar har otvivelaktigt gått till att kalla det en stor portion 40-års kris. Skit samma!! Det är ju mitt liv. Min "kris"! :-) Att fastna i TV-soffan och vräka in Cola med ostbågar och gör sig maximalt oattraktiv varje dag i 10 år bara för att man har fått barn borde väl kallas kris om något - 30-årskris!! Nä, sitt ni kvar där i Er infesna soffa med Era ostindränkta fingrar och knappa på fjärrkontrollen medan Ni pekar finger till mig som springer förbi Ert vardagsrumsfönster med spänstiga steg om det nu gör Er till bättre och lyckligare människor. Nu har Dressman REA på alla stora storlekar!!

Nåväl nu ligger jag här 02.07 och har en lång dag framför mig i sadeln. Känner mig vältränad och väl förberedd. Siktar på en tid under 12 timmar!

Tävlings-chippet sitter redan runt vänster fot. Bra att sätta dit det direkt när man får det i handen så man inte glömmer. Snabb morgontoalett. Huh vad trött jag är. Vad håller man på med?? Monterar cykeln på bilen och iväg genom natten mot Motala.

Känner spänningen i magen. Mössan och vasaloppsvantarna har åkt på. Vi är 50-100 åkare i grupp 216 som skall släppas iväg mot Gränna 03.10. Bra organisation. Lite ljusare på himlen men regnet har redan börjat komma. 7 grader, jag fryser.
Lugnt tempo ur Motala och en grupp på 40 cyklister bryter sig loss i en klunga och letar sig som en larv längs väg 50 söderut mot Gränna. Regn och kyla kan beskriva de första 10 milen som avverkas i ganska hög fart. Regnet avtar precis innan Jönköping och blåbärssoppa med saltgurka smakar underbart vid depåstoppet. En kompis hade före loppet förberett mig på att INTE tro att man kommit halvvägs när man väl kommit till Jönköping. Man har bara avverkat 1/3. Mental seger! :-)

Uppförsbackarna plågar benen. Regnet piskar på i ansiktet. Inga bra klungor passerar som man kan hänga på. Nu är det mentalt tungt men det känns bra i benen. Trampa på! Ligger konstant på 30 km/timme. Bra fart trots solokörning i kuperad terräng med regn. Tar rygg på två "grabbar" i 60-års åldern som håller min fart. Vi turas om att dra. Tysta, målmedvetna rullar vår trio fram utan att vi byter ett enda ord. Ändå känns det som vi känner varandra efter 6-7 mil. Samspel! Passar på att äta mina energikakor under tiden. Vill inte få kramp som jag fick i Pölten. Tänker mig det som en träningspass på att äta - sjukt va??!! Måste gå in i nästa depå för att fylla flaskorna. "Grabbarna" hänger på in i depå men försvinner snabbt i vimlet.

Ute på vägen igen. Inga "Grabbar". Inga klungor. Mer regn. Fyra mil kvar till Karlsborg. Bit ihop.

Som en blixt från himlen öppnar sig molnen. Regnet upphör, solen kommer fram och cyklisterna runt omkring jublar. Regnjackan, mössan och vasaloppsvantarna åker av. Klungor bildas. Tempot ökar. Underbart!! Farten känns i håret. Kläderna torkar. Himlen blir blå. Nu är det kul att cykla. Regnet är glömt. Tittar på klockan och inser att jag har chans att gå in under 11 timmar.

De sista 50 km blir en kamp mot klockan som rusar iväg samtidigt som kilometerräknaren verkar ha frusit fast i höjd med Karlsborg. Oändligt lååångt mellan skyltarna som markerar återstoden av loppet. Har trots allt god tid på mig. Börjar bli rädd för punktering och kryssar mellan alla små stenar som jag ser på vägen. Nojad!
Motala skymtar till slut mellan träden! Benen svarar med mer kraft. 35 km/timme! Nerför mot centrum de sista kilometrarna. Trampar hela tiden. Bryter mållinjen på 10.44. Vilken tid!! Supernöjd!!!
Hoppar av cykeln. Letar med blicken genom havet av människor. Där till höger står Lotta. Jag höjer handen! Hon ler, jag ler! Nå kommer tårarna igen. Jag är så glad att hon är här nu!

Jag får en nalle från barnen - "Värdens bästa pappa!" står det på den.

Med medaljen runt halsen rotar jag fram min mobil. Öppnar SMS från barnen - "Pappa du äger! Du är bäst!!!". Tårarna kommer igen. Min underbara familj!!

Sitter nöjd i bilen på vägen hem och funderar på dagen. Nöjd! Skall peppa Lotta till Klassikern nästa år. Då skall jag dela hennes glädje.

"Livet är antingen ett spännande äventyr eller ingenting." - Helen Keller

//Håkan

Halv järnman

Kramp i båda låren. Magen klarade inte att ta emot de sega energikakorna under cyklingen. De växte i munnen. Svårt att äta när man cyklar i 40 km/tim. Shit, glömde att träna på den detaljen. Brukar bara dricka.
Båda plåstren som täckte mina bröstvårtor har ramlat av sedan länge. Svider kraftigt. Bit ihop! Skall i mål! Finns ingen tanke på att bryta! 1,5 km kvar.

Startade bland de sista 400 av 3000 personer i denna IronMan 70.3 som genomfördes i 17 grader med regnskurar 10 mil väster om Wien i Österrike. Perfekt väder. Fem lagom nervösa grabbar har streckkört med en trött husbil från Sverige två dagar innan tävligen. Mycket är nytt.

Jag har tränat i snitt 4 ggr/vecka under de sista 6 månaderna. Började på en låg nivå men har arbetat mig upp, på en för mig god nivå. Springer milen under 60 minuter. Cyklar långdistans på över 30 km/tim i snitt (solo) och simmar 1000 meter på ca: 21-22 minuter. Nu skall allt göras på en gång!

Ett IronMan 70.3 innebär att man simmar 1.900 meter, cyklar 90 km och avslutar med ett halvt marathon (i denna tävling 21,5 km). Man har en maxtid för simningen på 1 timme, simning plus cykling på 5 timmar och totalt på 8,5 timmar. Ser man sig omkring i Expo-området märker man att de som kommit hit, är här för att tävla! Alla har mycket hög fysisk status. Känslan av "oh vad kul att vara här för lite motion" finns absolut inte. Crisp!
Ett genomförande av en IronMan innebär inte bara fysisk uthållighet utan oxå en otroligt stor portion logistik. Klädpåsar, märkning av utrustning, mat/dryck, hålltider för incheckning av alla grejor... Förberedelse!

Våtdräkten av märket Blue Seventy sitter perfekt. De nya imfria simglasögonen sitter i pannan. Sportklockan är inställd på Triathlon-läge. 30 sekunder kvar till start. Det vibrerar i startgruppen som står till knäna i det 17-gradiga vattnet. Glasögon ner. Starta klockan, iväg! Det kalla insjövattnet sipprar in i dräkten. Tar position i vattnet, så att man inte får sparkar i huvudet. Klockan är 08.15. Solen tittar fram. Det blir en lång dag.

Det leriga gräset är halt under fötterna när jag kränger av våtdräkten. Försöker dra på torra strumpor på blöta fötter. Trögt. Packar ner mina blöta kläder i säcken. Joggar till cykeln. Iväg!
Ligger och pressar i "bock-läge" med solokörning på den avstängda motorvägen i 45 km/tim. Underbart. 90 km framför mig av ganska lätt cykling. Passar på att njuta. Vingårdar flyger förbi. Bybor hejar och skakar sina kobjällror.

Klickar ur cykelskorna efter exakt 3 timmar i sadeln. Lite stel i ryggen. Lämnar min cykel i ett ställ på en fotbollsplan och hämtar nästa säck som jag hängt upp dagen innan på ett långt ställ bakom arenan. Bara 21,5 km löpning kvar. Vaselin i skrevet och plåster på vårtorna. Svettig. Plåstren fastnar inte riktigt. Skitplåster. Till sist drar jag på de vita svettbanden med en svart Puma på höger hand. Fick dem av min dotter som en lycka-till-present.

Jag ser målområdet närma sig. Redan klara tävlande står i rader längs ingången mot upploppet i guldfärgade aluminium-filtar och hejar på med sin medalj runt halsen. Det ger ny energi. Inte stanna! Mata meter!
Kommer in i arenan för sjätte och sista gången. Nu byter jag spår till blå matta - målgång!! Passerat in och ut från arenan på den röda mattan 5 gånger redan under varvningen. Varje gång sneglandes på det blåa upploppet och målsnöret. Springer in under en uppblåsbar reklambåge. Svänger 90 grader höger. Händerna i skyn. Jag klarade det!! Jag klarade det!! Klockan visar på 6.29.45. Underbart. Jag höjer det breda bandet som symboliserar målsnöret, i luften. Tar emot medaljen. Får en guldfilt och lutar mig mot staketet. Tårarna rinner - Jag klarade det. Jag är en IronMan. I alla fall en halv!

- "Congratulations"! hör jag och Wolfgang från Österrike, som jag hade följe med de sista 8 km, kramar om mig bakifrån.
- "We did it"!! säger han och tårarna rinner ner för kinderna. Jag vänder mig om. Vi kramas.
- "You are an IronMan now!" säger jag med ett leende. Vi deltog i samma klass, M40.
- "You too!" svarar han. Vi garvar.

Glassen vi fick i målfållan kastade jag. Kan inte äta nu. Drar i mig 4 dl Coca Cola och lika mycket sportdryck. Kollar klockan, 6.29. Bra tid! 5845 kcal har förbrukats under loppet. Inte ätit mer än frukost idag. Måste träna på att äta till nästa gång. Tänk vilka detaljer man kan förbättra.
Tack Lotta för att du står ut med mig!

Nummer 2310 checkar ut, medaljen är bärgad! Kom igen Uffe Stål, denna var till dig! :-)

"Det värsta av allt: påtvingade nöjen. Det bästa av allt: självvalt arbete." - Olle Holmberg

//Håkan

Samhällets fiende

"Härmed informeras du om att en åklagare inlett en förundersökning mot dig där du är misstänkt för grovt skattebrott. I samband med förundersökningen kallas du till förhör på Ekobrottsmyndigheten den 10 oktober kl. 10.00. Du har rätt att utse en allmän försvarare inom 10 dagar."

Hjärtat stannar! Jag läser igen. Samma text. Kan inte svälja. Det måste vara nåt fel. Kollar adressen. Jodå, det står mitt namn. Pulsen rusar. Va faen är detta?? Slår numret till handläggaren - Birgitta Damstedt.
-"Ekobrottsmyndigheten har telefontid....". Slänger på luren. Fredag, 17.22.
Jag måste ut och ha luft. Glömmer skorna. Shit, regnat. Har slagit numret till min advokat Mats i panik. Hans svarar:
-" Tjeeena Håkan, vi har världens drag!!! Är på konferens med alla byråns partners och nu är vi i baren på....."
-"Helvete Mats!!! Jag har fått ett fullständigt jävla psyko-brev från Skatte-jävla-verket!!"
-"Va sa du, Skatte...vadå?"
-"Skatteverket! De misstänker mig för GROVT skattebrott!!"

Jag står på mitt arbetsrum med brevet i handen. Lotta kommer in.
-"Vad du ser slagen ut." säger hon med en len ton.
Jag sträcker fram brevet. Hon läser. Blicken flyger upp och möter mina ögon. Hårt.
-"Vad har du gjort??" väser hon tyst. -"Vad faen har du gjort??"
-"Inget..." säger jag tyst. Hon sätter sig ner och läser igen. Hon tittar återigen på mig.
-"Vad händer nu....?". Jag ser på henne att hon tänker - Vad har du gjort som inte jag vet.

Slår frenetiskt på Wikipedia.
Grovt skattebrott. Blir man fälld, är det 2-6 års fängelse. Fängelse. FÄNGELSE!!! Smaka på det ordet. Vad har jag gjort?? Ingen man kan ringa. Inga besked. Fredag kväll. Fye faen. Kramp i magen. Kan knappt andas...

Under 4 månader har jag nu blivit kölhalad och våldtagen av svenska myndigheter. Förhörd av EKO-brottsmyndigheten två gånger. Misstänkliggjord i dagspressen. Ifrågasatt av kollegor och vänner. Mått jävligt dåligt!!
Första 6 veckorna hade jag inget annat i tanken. Inget annat. Vaknade jag mitt i natten kom det in i tanken direkt. Grovt skattebrott! Fängelse!! Helt overkligt.

Mitt så kallade brott var att jag följt lagen, men där Skatteverket har en genomlysningsrätt att tolka mitt agerande som brottsligt eftersom jag utnyttjat den lagstiftning som finns. Svårt att förstå? Ja, det är omöjligt att förstå avsikten.
Felet ligger i en svag/dålig lagstiftning. Jag har inte brutit några regler. Dessutom har jag spenderat hundratusentals kronor på jurister och rådgivare för att komma fram till de lösningar som nu kallas brott.

Jag har en liknelse som på ett bra sätt visar min situation:
Jag köper en Ferrari och kör på en väg där man bara får köra i 50 km/tim. Jag kör i 50 km/tim.
En polis stoppar mig och körningen leder till åtal. Inte för att jag körde för fort utan för att - man inte köper en Ferrari för att köra i 50 km/tim. Avsikten var att du ville köra fortare!!

Det är det brottet jag anklagas för - Skattemyndigheten anser att jag avsåg att göra något annat än det jag gjort. Det uppsåtliga "brottet" har en utredare på EBM (Ekobrottsmyndigheten) nu slagit fast. Det jag har gjort är inte fel, MEN det som jag avsåg att göra är brottsligt....... Har ni hört så jävla sjukt.

Det var som en dålig film att sitta i förhör. Bandspelare. Utfrågning. Antydningar.
Min "file" var tre dubbelryggade pärmar. De hade allt material om mig de senaste 8 åren. Tankarna går till Kafka. Overkligt. Märkligt nog hade Birgitta "Jävla" Damstedt, trots sina tre pärmar, grymt dålig koll. Hon bar Odd Molly-kläder vid varje möte. Bra betalt på det där stället.....

Nyss hemkommen från sportlovet låg ett mail i min inbox. "Goda nyheter". Det var från min brottmålsadvokat. Ta det ordet i munnen igen. Brottsmålsadvokat!

"Åklagaren väljer att lägga ner förundersökningen mot dig pga att inga felaktigheter begåtts eller oegentligheter kunnat påvisas."

Nu har det gått ett tag. Varit väldigt låg i sinnet. Kan detta verkligen hända i Sverige? Inte känt någon glädje i skrivandet, eller i något annat heller för den delen.

Ibland faller stenar tyngre än vanligt!

"Det är inte sanningen som gör människan stor utan människan som gör sanningen stor." - Konfucius

//Håkan

Underskatta aldrig ett dött djur

Snön faller ymnigt. Imman börjar att bilda droppar på insidan av fönstren som snart börjar att rinna. Den lilla restaurangen på mellanstationen på berget Col Raiser i hjärtat av Dolomiterna är fylld av svettiga och snöblöta skidåkare.
Vi är tre familjer som fyller ut 80% av lokalen. Mat har beställts och ölen har redan börjat inmundigas i stora livgivande klunkar. Jag har fått in nummer två redan. Smakar så gott.

Utanför dörren står en uppstoppad räv och inomhus i takets ena hörn sitter en orre som gått samma öde till mötes. Stämningen är hög och jag slänger ur mig en fråga till de minsta barnen om de vet vilket djur som står där ute.
- "Kaaaaaaatt", skriker den yngsta i samlingen och syftar då på den övergödda huskatten som av vårt sällskap blivit bordsmatad 4 dagar tidigare.
- "Rääääääv", kommer det i kör från de andra barnen som redan förstått det underförstådda i frågan att det gällde det UPPSTOPPADE djuret.
- "Vad är det för fågel som sitter i hörnet där uppe?" var min nästa fråga.
Nu inleds en intensiv diskussion för att reda ut om det är en orre eller en tjäder.

En kvinna med en överdrivet stor pälsmössa kommer in i lokalen och ställer sig vid baren precis bakom mig. Samtidigt enas sällskapet om att fågeln nog är en orre! Slut på leken...nästan.
Jag vänder mig snett bakåt och säger med hög röst på svenska (vilket ingen annan i lokalen borde kunna förstå) - "Vilket djur är det som kvinnan vid baren har på huvudet?"
Skratt utbryter och jag tycker att det var en rolig kommentar som slutkläm på leken.
- "Tvättbjörn!" hör jag en hög och myndig röst bakom mig säga.. Damen vid baren vänder sig mot oss och repeterar "Det är tvättbjörn!", tar sina drinkar och skrider ut genom dörren.....

Helt tyst i 0,8 sekunder och därefter utbryter ett hysteriskt skratt. Kvinnan var svensk!
Tack för den!

"Vannsinne går i arv, man får det av sina barn" - B Cosby

//Håkan

Guld om halsen - tår i ögat

Där står de uppradade. Lördag morgon i början av februari. Sex tjejer i gruppen F9, födda 2001. Flickan på bana 6 gråter av nervositet. Övriga fem flackar med blicken och har rosor på kinderna. I bakgrunden skriker föräldrar och anhöriga högljudda hejarop och påmaningar. Finalen på 60 meter i deras första friidrottstävling skall avgöras. Min dotter Vera, startar på bana 5. Jag står vid starten och känner en förvånande hög nivå med fjärilar i magen. "Kom igen Vera!" - artikulerar jag mot henne när våra blickar möts. Hon ger mig tummen upp. Jag ger henne tummen tillbaka. Kommunikation på hög nivå.

"På edra plaaaatser!" gapar startern och alla flickorna går ner i blocken. De har lite olika stilar men man kan konstatera att de tittat på OS-finalen på TV och lärt sig sina förberedelser - roligt!
Klapp på kinderna, studshopp, intensiva slag mot låren - Kajsa Berquist!

Ovanan vid de nya spikskorna gör att det tar lite tid att få ner fötterna på rätt sätt i blocken. Upp på fingerspetsarna. Blicken framåt.
"Fääääärdiga!" Det rycker i startfältet. Omstart. Nervositeten ökar. Föräldrarna suckar. Flickan på bana 6 vill gå av. Börja om på nytt. Rosorna växer på kinderna. Händerna darrar.

"På edra plaaaatser!" för andra gången. "Fääääärdiga!" Fältet står stilla. KLICK!
Startpistolen klickar..... Systemet fungerar så att en krutpatron skjuts av och en ljudsensor startar klockan. Startpistolen klickade!! Två tjejer drog iväg på klicket och måste stanna upp. Spänningen stiger. Jag kan jämföra med 100-meters finalen på OS i Peking. Samma känsla men ljusår bort. Otroligt att man kan lyckats återskapa denna spänning i en lokal friidrotstävling i Vellinge i februari.

Föräldrarna surrar ännu högre. Tjejerna vid starten fattar ingenting. Deras första tävling.... Skall det vara såhär jobbigt. Tredje gången gillt. PANG! Skottet går och alla halsar som finns på läktaren sträcker sig ut mot banan och flicknamnen ropas ut i en allt högre serenad. Placerad vid starten kan jag konstatera att man inte kan urskilja vem som leder. Shit.
Målgång. På proffsigt manér springer alla tjejerna i full fart fram emot de blåa väggmattorna som stoppar upp farten.

Speakern proklamerar att vinnaren på tiden 10,35 heter - Vera Paulsson. Vera vann!! Ha, haaa! Hur glad kan man bli! Det rusar i kroppen. Jag blir alldeles svettig och glad på engång. Min Vera vann. Ha, haa, haaa! Jag tror att jag gjorde en segergest.

Funktionärer och föräldrar klappar mig på ryggen och säger - "Grattis, vilken sprinter hon är, din Vera!"
Det är inte utan en stor portion stolthet som jag manar mig fram bland publiken för att få beskåda prisutdelningen. Högst upp på pallen med en guldmedalj står Vera. Nästan lite blygt konstaterande att alla tittar på henne och de andra två medaljörerna, ivrigt applåderande . Jag måste erkänna att jag fick en klump i magen och en tår i ögat under denna korta bild av livets bok.
Storasyster som har foten i bandage kommer fram till mig och säger -
"Synd att jag inte kunde tävla idag men jag är faktiskt jättestolt för Vera!"

Lillasyster hoppar runt som en studsboll och skriker "Heja Vera, heja Vera, heja Vera!!!

Blod är tjockare än vatten.

Vi sätter oss i bilen och Vera somnar. Vilken pärs. Pappa drömmer om OS-finalen 2024 i New Delhi....

"Det är nederlaget som gör människor bittra och elaka." - William Somerset Maugham

/Håkan

Granen är död, länge leve granen!

Där står den i ett ett hörn. Torr, uttjänt och död med en frän doft. Grenarna slokar och kulornas glans har försvunnit. Julgranen. Den handklippta kungsgranen med röda kulor och guldglitter är död.

Idag skall den ut, efter att ha stått som den främsta symbolen för vårt kristna julfirande i 3 veckor. Granen har inte så lång historia som julsymbol men är väl ändå nu den främsta. Vi står där i vinterkylan i mitten december och väljer bland rödgranar (traditionell), kungsgranar (blågran) och silvergranar utanför Konsum eller i bästa fall på en odling på landet där man får fälla dem själv. Nätad och klar drar man in den i vardagsrummet och pyntar den med kulor och glitter i flera färger. Barnen gör egna hjärtan och smällkarameller av papper i skolan som oxå skall hängas upp. I toppen sitter det en stjärna eller spira. Pappas jobb. Pricket över i:et.

Som vanligt var jag ivrig att vattna granen de första 5 dagarna men sedan tappat initiativet och låtit den självdö. Därmed doftar nu granen surt och dött istället för den fräscha doft som den kom in i huset med den där kvällen för 3 veckor sedan. Nu skall den alltså ut.
Kulorna åker av i en rasande fart. Glittret tappar det mesta av sina glittrande fransar på vägen ner i den stora bruna flyttlådan med texten: "JULSAKOR" som Vera skrev dit för tre år sedan. Ljusslingan rivs ner i sin gamla kartong. I år slocknade ingen lampa. Barnen "plundrar" granens sista pynt i form av polkagrisar som nu hänger kvar på de halvt avbarrade grenarna. Jag springer runt med dammsugaren och fyller den med de torra barren som nu ligger utspridda på hela golvet. Ett torrt barr har egenskapen att stickas som det färska barret saknar. Mina strumpor ser ut som igelkottar och jag har flera otäcka stick under fötterna.

Släpar ut resterna av julträdet till vägen. Ställer den lite snyggt i en snödriva som ett stilleben över den gångna julen. Så död men ändå så levande. Grannens gran ligger slängd bredvid sedan 2 dagar. Jag ställer upp den oxå i drivan som en julparad. Vår gran var snyggare, konstaterar jag innan jag lunkar in i värmen igen. Nu är julen ute. Granen står vid vägen klar att hämtas av sopgubben. Tomtarna är nerpackade. Julklapspappret ligger nertryckt i en svart sopsäck i grovköket i väntan på att lämnas hos Sysavs pappersåtervinning. Chokladen är uppäten och den sista skalken på julskinkan har möglat och hamnade i slasken. Bara minnena av julen finns kvar. Huset ser ut som vanligt. Kanske är våren på väg? Njaaa...

Granen är död, länge leve granen! Det blir snart jul igen.

"Var inte så säker att dina ögon ser vad mina gör." - August Strindberg

//Håkan

En egen dag

Väckarklockan ringer ilsket. Fredag. Sista semesterdagen på jul- och nyårshelgen. 8.05 blinkar de röda siffrorna. Himlen utanför är molnfri men ljuset har näppeligen kommit fram. Det är den 8 januari idag, Veras födelsedag. Jag snoozar klockan i 5 minuter. Lotta har inte rört sig och sover fortfarande tungt.
Tvingar mig ur sängen och förvånas återigen över att man blir bara tröttare och tröttare på morgonen när man är ledig trots att man sovit 8-9 timmar. Stänger dörren till Veras rum för att inte hon skall vakna av våra förberedelser. Väcker Lotta och de andra två tjejerna.
Vi plockar fram presenter, bricka med ljus, ett glas jos och en kamera. På med julklappspyjamasen och morgonrockar. Tänd ljuset på brickan och rensa halsen från natt-slem.

En fyrstämmig variant av "Vi gratulerar" sköljer in i Veras rum och hon sätter sig raklång upp i sängen. "Min föllsedag", säger hon med ett stort leende på läpparna under en tok-rufsig lugg.
Vi har en tradition att paketutdelning och obligatorisk fotografering sker i våra sängar. Papper, presentsnören och barn blandas i en härlig blandning. Idag är det Veras dag, hennes alldeles egna dag.

Efter en storfrukost inleds dagen med köp av den "fådda" mobiltelefonen. Tre butiker avverkas innan rätt modell och färg hittas. En SonyEricsson modell W595 mönstrad med röda blommor. Till detta kommer en likafärgad mobilhållare med halsrem. Lyckan lyser i ögonen. Vera kan knappt vänta tills hon får ringa sin bästis som fick en mobil i julklapp.
Vi drar vidare till Entré och en nyöppnad bowlinghall. Nu vill födelsedagsgrisen äta hamburgare och spela bowling med hela familjen. Jättetrevligt. Mysig pub med god mat och en timmes bowling.

Lite shopping med storasyster och en avslutande fika på Barista sätter punkt för dagen. Vi återvänder hem och klämmer i oss salt- och vinägerchips framför nya avsnitt av "Let´s dance".

I trappan på väg till tandborstningen säger Vera:
"- Pappa, det här var den bästa dagen, bara min dag. Först kommer min nya mobil och sen att få vara med alla i familjen på bowling."

Jag blir glad. Jag tyckte att vi hade en kanondag. Mysigt. Vera bestämde. Barnen somnar och vi med.

"Tankar är värdelösa om de endast är tankar." - Pra Thepkavi

//Håkan