Delad glädje är dubbel glädje

Väckarklockan ringer, 02.00! Tre timmars sömn. Det har inte ljusnat ännu. Termometern kämpar frenetiskt för att lyfta sig över +5 grader. Jag sträcker ut mig under täcket i det lilla rummet som är mysigt inrett i sekelskiftesstil. Lotta andas lugnt bredvid. Av med täcket.
Jag går igenom packningen igen i huvudet för mig själv. Klädvalet. Där har vi nyckeln till dagens framgång. Vi är i mitten av juni och min packning består av allt från korta cykelbyxor och kortärmad cykeltröja till full vinterutrustning. Svaret på dagens fråga om klädval ligger någonstans mitt emellan. Gårdagens beslut om urval verkar klokt. Korta cykelbyxor och benförlängare, lång tröja med jacka och en regnjackan nedstoppad i ryggfickan. Tar med tunna mössan och vasaloppshandskarna för säkerhets skull. Regnskydden på skorna är ett måste då de lovat regn efter halva loppet.

Vätternrundan, denna övning i mental styrka och uthållighet skall avverkas idag. 30 mil på cykel. Sista steget mot Klassikern, denna mytomspunna medalj som är en blandning av idioti, uthållighet och glädje skall nu bärgas. För två år sedan fanns detta projekt över huvud taget inte i mitt sinne. Jag var lat, fet och otränad som vilken normal kontorsprodukt som befinner sig mitt i utmaningen med att få ihop karriär, familj och övriga livet. Många har höjt på ögonbrynen åt min transformation och deras tankar har otvivelaktigt gått till att kalla det en stor portion 40-års kris. Skit samma!! Det är ju mitt liv. Min "kris"! :-) Att fastna i TV-soffan och vräka in Cola med ostbågar och gör sig maximalt oattraktiv varje dag i 10 år bara för att man har fått barn borde väl kallas kris om något - 30-årskris!! Nä, sitt ni kvar där i Er infesna soffa med Era ostindränkta fingrar och knappa på fjärrkontrollen medan Ni pekar finger till mig som springer förbi Ert vardagsrumsfönster med spänstiga steg om det nu gör Er till bättre och lyckligare människor. Nu har Dressman REA på alla stora storlekar!!

Nåväl nu ligger jag här 02.07 och har en lång dag framför mig i sadeln. Känner mig vältränad och väl förberedd. Siktar på en tid under 12 timmar!

Tävlings-chippet sitter redan runt vänster fot. Bra att sätta dit det direkt när man får det i handen så man inte glömmer. Snabb morgontoalett. Huh vad trött jag är. Vad håller man på med?? Monterar cykeln på bilen och iväg genom natten mot Motala.

Känner spänningen i magen. Mössan och vasaloppsvantarna har åkt på. Vi är 50-100 åkare i grupp 216 som skall släppas iväg mot Gränna 03.10. Bra organisation. Lite ljusare på himlen men regnet har redan börjat komma. 7 grader, jag fryser.
Lugnt tempo ur Motala och en grupp på 40 cyklister bryter sig loss i en klunga och letar sig som en larv längs väg 50 söderut mot Gränna. Regn och kyla kan beskriva de första 10 milen som avverkas i ganska hög fart. Regnet avtar precis innan Jönköping och blåbärssoppa med saltgurka smakar underbart vid depåstoppet. En kompis hade före loppet förberett mig på att INTE tro att man kommit halvvägs när man väl kommit till Jönköping. Man har bara avverkat 1/3. Mental seger! :-)

Uppförsbackarna plågar benen. Regnet piskar på i ansiktet. Inga bra klungor passerar som man kan hänga på. Nu är det mentalt tungt men det känns bra i benen. Trampa på! Ligger konstant på 30 km/timme. Bra fart trots solokörning i kuperad terräng med regn. Tar rygg på två "grabbar" i 60-års åldern som håller min fart. Vi turas om att dra. Tysta, målmedvetna rullar vår trio fram utan att vi byter ett enda ord. Ändå känns det som vi känner varandra efter 6-7 mil. Samspel! Passar på att äta mina energikakor under tiden. Vill inte få kramp som jag fick i Pölten. Tänker mig det som en träningspass på att äta - sjukt va??!! Måste gå in i nästa depå för att fylla flaskorna. "Grabbarna" hänger på in i depå men försvinner snabbt i vimlet.

Ute på vägen igen. Inga "Grabbar". Inga klungor. Mer regn. Fyra mil kvar till Karlsborg. Bit ihop.

Som en blixt från himlen öppnar sig molnen. Regnet upphör, solen kommer fram och cyklisterna runt omkring jublar. Regnjackan, mössan och vasaloppsvantarna åker av. Klungor bildas. Tempot ökar. Underbart!! Farten känns i håret. Kläderna torkar. Himlen blir blå. Nu är det kul att cykla. Regnet är glömt. Tittar på klockan och inser att jag har chans att gå in under 11 timmar.

De sista 50 km blir en kamp mot klockan som rusar iväg samtidigt som kilometerräknaren verkar ha frusit fast i höjd med Karlsborg. Oändligt lååångt mellan skyltarna som markerar återstoden av loppet. Har trots allt god tid på mig. Börjar bli rädd för punktering och kryssar mellan alla små stenar som jag ser på vägen. Nojad!
Motala skymtar till slut mellan träden! Benen svarar med mer kraft. 35 km/timme! Nerför mot centrum de sista kilometrarna. Trampar hela tiden. Bryter mållinjen på 10.44. Vilken tid!! Supernöjd!!!
Hoppar av cykeln. Letar med blicken genom havet av människor. Där till höger står Lotta. Jag höjer handen! Hon ler, jag ler! Nå kommer tårarna igen. Jag är så glad att hon är här nu!

Jag får en nalle från barnen - "Värdens bästa pappa!" står det på den.

Med medaljen runt halsen rotar jag fram min mobil. Öppnar SMS från barnen - "Pappa du äger! Du är bäst!!!". Tårarna kommer igen. Min underbara familj!!

Sitter nöjd i bilen på vägen hem och funderar på dagen. Nöjd! Skall peppa Lotta till Klassikern nästa år. Då skall jag dela hennes glädje.

"Livet är antingen ett spännande äventyr eller ingenting." - Helen Keller

//Håkan