Pina är skönt

Målgången skymtar mellan träden. Benen värker. Huvudet manar till kroppen att stanna. Ändå får man en enorm adrenalinkick när man tar de första löpstegen ut på det gräsbeklädda upploppet. Den stora klockan vid sidan om mållinjen visar 17.25,28. Solens sista strålar lyser upp mig när jag ökar steglängden och insuper publikens värmande jubel och applåder. 21 sekunder senare lyfter jag armarna mot skyn och stannar upp det löpsteg som nu hållit mig springande i exakt 3 timmar, 55 minuter och 49 sekunder. Jag får en klump av stolthet, glädjerus och eufori i magen. Det sprider sig i kroppen och precis som på Vasaloppet för 6 månader sedan så har jag inte långt till tårarna. Fy faen vad jag är lycklig!!! Jag kan inte med ord beskriva känslan. Så skööönt!
Hakan drar i hop sig och jag fäller en tår. Jag klarade det!! Tre mils löpning, inte klokt.

Efter att ha stått still i 30 sekunder stelnar musklerna till i hela kroppen och jag tar mig stapplande fram till en målkontroll där man klipper av min sensor från skon och jag får en stor medalj runt halsen som bevis på att jag klarat Lidingöloppet på 30.260 meter i terräng. Efter medaljreget väntar torra vetebullar, ljummen blåbärssoppa, bananer och sportdryck. Jag häller i mig flera muggar av den blå drycken och försöker trycka ner en halv banan men utan att lyckas.

Nu börjar jakten på ombytesväskan och en dusch. Benen vill inte. Minsta lilla höjdskillnad i marken känns som en pina. När 15.715 löpare samtidigt skall tävla blir det massor av väskor och mycket logistik. Jag blir förvånad varje gång hur arrangörerna lyckas så väl i sin planering och sitt utförande av uppdraget. Jag hittar mina grejor, med nummer 70472, under skylten "70000-70500" där man placerat alla väskor på rad i rätt nummerordning. Imponerande struktur. Tur för dem att jag inte sprang snabbare för då hade de nog inte hunnit få dit väskan i tid, ha, ha!

Jag letar mig in i det enorma tältet där duscharna finns. Man har byggt ett duschgolv av lastpallar och på detta ställt ut 6 stolpar av trä med vardera 5 armar. På varje arm har man spänt fast två duschmunstycke i vit plast. Vattnet sprutar hela tiden. 10 nakna män vid varje duschstolpe samtidigt. Jag hittar en liten tom bänkyta vid ena kortsidan och faller ner i sittande ställning med en duns. Ingen kraft att hålla tillbaka. Sitta, denna enkla form av njutning känns så lyxig just nu. Kommer nog aldrig upp härifrån.

Mannen bredvid på bänken har duschat och försöker med stora ansträngningar att knyta skorna men når inte ner. Jag frågar hur han mår. Han lutar sig bakåt och ler.
"- Jag är så lycklig! Jag är klar med Klassikern idag!! Jag kan sitta här en stund till och njuta." säger han och ler med hela ansiktet samtidigt som han sluter ögonen. Vilken hjälte! Jag kan inte annat än att beundra hans insats. Klassikern! En bedrift som bara ca: 23.000 personer lyckats med sedan starten.

Kön till duschen är kort. Jag står naken med schampoflaskan i handen och skrattar lite inombord då jag ser att 59 kritvita män duschar och mitt i vimlet står en mörkbrun kille som ett russin i en lussebulle. Vilken rolig bild det kunnat bli. Vattnet är svalt och duschen blir inte den njutning som förväntat.

Sitter kvar på bänken efter duschen och torkar. "Klassikermannen" har nog äntligen fått ordning på sina skor eftersom han syns inte till längre. Ser ut över fler stelbenta grabbar samtidigt som jag packar ner mina löparkläder i väskan. Där är min nummerlapp - 70472. Den skall hängas upp nånstans.

Nyduschad möter jag resten av "vinnargänget" vid målfållan. Alla vaggar så roligt en timme efter målgång. Hela gänget i mål och på bra tider oxå. Tyvärr har Mats snubblat och slagit ut tänder och fått hål i knät. Jävla otur! Lite smolk i bägaren!
Vi lämnar Mats på akuten (tyvärr) i Danderyd och åker vidare till närmaste Max-plejs i Solna. Väl där, formligen trycker vi in burgare, frittar och cola. Inget kan smaka bättre nu - FETT och socker!

En bra dag i livet är till ända och jag sitter uppkrupen i baksätets mörka hörn och tänker redan på nästa utmaning. Det är så skönt med pina!

Tack Lotta och barnen, för att ni hejar på mig!!!

"När allt går lätt blir man fort dum." - Maxim Gorkij

//Håkan