Skolan fostrar - Historisk återblick #1

Hösten 1974 började jag i första klass. Klass 1 C på Parkskolan i Osby. Parkskolan bestod av ett flertal olika byggnader från flera decennier och låg inbäddad mellan långa rader av pileträd längs kanten av Osbysjön. Jag fick börja skollivet i annexet. Annexet var till en början tänkt att vara en tillfällig lösning då de ordinarie skolbyggnaderna renoverades. Efter flera år av ombyggnad hade de isolerade Göingeborna givit fertilitet ett nytt ansikte och bygden översvämmades av nya rekryter till första klass. Därigenom var annexet permanentat eftersom den socialdemokratiskt styrda kommunen inte fonderat ytterliggare medel för nya utbyggnader. Verkar inte som om statistik var ett ämne som politiska broilers fick lära sig i skolan.

Att börja skolan innebar en övergång från ett liv som var styrt av två aktiva entreprenöriella föräldrar, till ett liv av egna beslut. Många tankar hann födas i huvudet på en liten sjuåring på väg till sin första skoldag. Jag minns att min mamma köpt vita jeans, en mariblå skjorta och vitblåa mockaskor till mig för denna speciella dagen. Troligtvis användes dessa "fin-kläder" aldrig mer eftersom de hade blivit för små när de togs ur garderoben igen till något högtidligt tillfälle.
Förväntningarna inför skolstarten var skyhöga efter att ha tillbringat halva delen av senaste sommaren i nära umgänge med grannpojken som var två år äldre. Micke som han hette, kunde allt om livet, det kändes i alla fall så. Han visade och berättade om livet för mig genom att bläddra igenom sin äldre brors porrtidningar. Han berättade om alla tuffa grabbar som älskade att spöa upp alla småglin som inte gjorde det som man blev tillsagd. Hela min trygghet låg i att jag var bästis och tillika granne med Micke. Tyvärr visade han inte alltid detta inför sina övriga polare under skoltid, men det räckte ändå för att hålla mig utanför de värsta spöstraffen. Vi bodde trots allt grannar på Snapphanevägen och våra mammor brukade kampera ihop i ishallens korvkiosk varannan månad när ortens stolthet spelade ishockey. Samspelet mellan barn och föräldrar var starkt i ett litet samhälle som Osby. Det bildades liksom grupperingar som överst vilade på i vilken del av byn man bodde. Kråkskogen, Hasslaröd eller Marklunda var olika kommundelar som hade olika status. Nästa nivå var den sociala nivån där barnens idrottsintresse spelade roll. Ishockey var stort medan bowling och badminton gränsade till nördstatus. Därefter handlade det om vilken klass man gick och vilken gata man bodde på.

Den tuffaste av alla grabbar i skolan hette Jonas. Hela namnet var Bengt Jonas Olsson men han kallades Typen och gick i Mickes klass. Såhar 35 år efter när historien återberättas kan jag inte minnas varför han kallades just så. Han var kanske bara en Typ rätt och slätt. Ja, så måste det ha varit. Ingen annan förklaring har kommit fram. För övrigt hade alla i byn, jag säger alla, ett smeknamn. Måste varit någon sorts småstadsfenomen när en person som hette Tommy kallades ”Skruvmejseln” och Peter Nilsson kallades ”X:et”. Skrulle, Linkan och Rosa var andra kända smeknamn. Kanske ett uppslag för en ny TV-serie av Fredrik Lindström där han kan få utlopp för sina lingvistiska specialkunskaper.

Typens bror gick i sjuan och hade en otäck högerkrok som hade planterats i många små och stora nyllen genom åren och därigenom tränats till ett förlamande vapen. Ingen på skolan bråkade frivilligt med Typen eller hans bror. Tyvärr var detta inte ett omvänt förhållande.

På den stora gemensamma unisex-toaletten, där alla stod och värmde sig under vintrarna, (kallades Värmerummet) fick många ”glasögonormar” och ”plugghästar” erfarenhet av att svälja mycket toalettvatten. Typen och några av hans hårdskinnade kompisar, vars namn och smeknamn har förträngts, hade på egen hand utformat några övningar som dock inte ingick i läroplan LP70 och därmed inte ansågs vara betygsgrundande hur väl de än utfördes. En av dessa var ”dopet”. Inget komplicerat. Huvudet trycktes ner i porslinskrukan och minst två spolningar. Hade man tur var det nyspolat när första spolningen kom.

På grund av att "Värmerummet" med sina åtta separata toalettbås var för både herr och dam vägrade alla tjejer över nio års ålder att spola. Det ansågs skämmigt att visa att man utfört behov bara för att man varit inne på toa. Att en tjej bajsade eller släppte väder visste ju ingen kille förrän efter man blivit sambo först 15 år senare. Om man inte spolade hade man ju inte per definition inte utfört något behov. Hade man otur hade Birgitta i 3 C precis gjort ett av dessa ospolade besök innan man blev ”döpt”. Birgitta var utan tvekan skolans minst attraktiva tjej. Finnig, ful, striphårig och frireligiös redan som 10-åring. Till detta kan läggas att hon hade en enäggstvillingsyster - Gunilla. Vissa har all otur.

På grund av rädsla för att själv bli ”döpt” så sladdrade ingen om de riter som genomfördes inne på toaletten, inte ens de som redan fått se insidan på en 1963 års IFÖ Deluxe med svart backelitsits. Enligt ryktet var det Typen som bestämde vem som skulle få skåda ner i vattenlåset. Han hade befordrats till toalettgeneral när storebrorsan Baxi (Bo Jonny Olsson) med tvekan blivit godkänd för avancemang upp till högstadiet. Det gick liksom en succesion genom familjeträdet hos ätten Olsson. Man kan ju undra om inte deras pappa Kent Rony Olsson (ja, tro det eller ej han stavade Rony med ett n) roade sig med att doppa sina kamraters kortklippta huvuden i utedassen efter kriget. Om detta faktum finns inget dokumenterat.

Efter en termin i ettan kommer jag ihåg att jag själv blev jag räddad från ett dop på mållinjen av Micke som drog nån vals om att våra mammor hade korvschemat i ishallen denna veckan och därigenom var jag fredad. Jag klarade mig tack och lov igenom de fem första åren i skolan utan dop varpå Typen flyttade och två generationers Olsson-tyrrani upphörde. Jag förundras än idag över att de elever som utsattes för ”dopet” kunde leva vidare utan att drabbas av någon sorts psykisk störning. Men vad vet jag?? De fick säkert någon mental störning som de under den fortsatta skolgången på något sätt lyckades dölja. De flesta bor ju kvar i Osby....

"Handla inte mot andra som du skulle vilja att de handlade mot dig. Ni kanske inte har samma smak." - George Bernard Shaw

//Håkan