Klockans röda siffor visar 6:17. Det duggregnar och jag hör ett tisslande och tasslande utanför sovrumsdörren. Jag misstänker att barnen inte kan enas om vilket paket som de skall dela ut efter den obligatoriska "Ja må han leva"-sången. Det är bäst att jag lägger mig i sovande ställning och stänger ögonen. Jag vill ju inte beröva barnen ögonblicket när de överraskar sin pappa på födelsedagens morgon med skönsång, paket och ett glas juice på en bricka.
Dörren öppnas. In kommer hela klungan och skönsången väcker mig ur dvalan. Lotta har monterat på 300 mm objektivet på kameran för att på 4 meters håll kunna fånga alla blå-svarta konturer av mina ögonpåsar. Hygglo!!
Sången avslutas och hurra-ropen avslutar den formella delan av gratulationen. Upp i sängen hoppar 3 barn utan att tänka på att pappa är utrustad med ett känsligt organ mellan benen.
Kramar och pussar. Kameran blixtrar. Pappa är inte som snyggast just nu...men vad gör man inte för familjealbumet. 42 år. Jisses. Känns inte så länge sedan föräldrarna fyllde 50.
Ett par Quicksilverkalsonger för att hålla mig kvar i övre tonåren göms i första paketet. Snygga och sydda i något teknologiskt specialtyg.
Nästa paket innehåller ett par löparskor av märket Asics. Bästa modellen. Svindyra!
"- Till NY Marathon 2012!", säger Lotta glatt.
Ja, då har man i alla fall lite tid att träna tänker jag. Skorna sitter perfekt. Bra start på uppladdningen. Mysig morgon trots duggregnet som nu tilltagit.
Jag undrar vid frukosten när dessa födelsedagsmornar försvinner. Någon gång skall ju barnen förhoppningsvis flytta ut. Jag kommer att sakna dessa mornar, deras sång, paketer och juicen.
Jag sätter mig i bilen och kör till jobbet. Undrar vad de har i kikaren för kvällen. Glad i magen. Man borde fylla år fler dagar på året.
"Tiden förändras inte; vi förändras." - Henry David Thoreau
//Håkan
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar