Skolan fostrar - Historisk återblick #2

Jag idrottade mycket under grundskolan. Det gjorde alla i Osby, många med skräckblandad glädje. Det gick till så att man smygtränade hela dagarna så att ingen annan visste, man gjorde sken av att man inte brydde sig. Nästa tävling, nu jävlar - pang! Trea.... igen. Vad i..? Smygtränar de andra fuskisarna? Också!?

Idrotten är hård! Idrotten dömer! Mycket hårdare än skolan. Man kan bli bra i båda men det är svårt och kräver disciplin och mycket arbete. Jag var ganska bra i båda.
I skolarbetets betygsättning räknas man som individ fast man inte är bäst på proven. Man har en väldefinierad position. En position som så mycket annat är styrt av läroplanen. En siffra. Ett betyg.
Varje elev befinner sig någonstans i normalfördelningskurvan och får ut sina medelmåttiga betyg utan att det sker på någon annans bekostnad. I lagidrott är man snarare en belastning för sina medtävlande om man är en medelmåtta. Laget förlorar om uppställningen är normalfördelad (50% får en 3:a, 20% får vardera 2:a eller 4:a och 5% får vardera 1:a eller 5:a). Normalfördelade idrottslag ligger på undre halvan i tabellen medan normalfördelade skolklasser ej fick deltaga i ”Vi i femman”. Hårt!

Jag grät när vi inte gick vidare till TV-finalerna i "Vi i femman". Jag låg på kvällen och såg framför mig att jag ensam spikade de sista frågorna i finalen: ”På A svarar vi Bosporen och Dardanellerna, på B svarar vi Napoleon den förste och på C svarar vi Svensk låglandsboskap.
Hjälten! Nu i efterhand har jag insett att jag kanske inte ens hade fått vara en av de tre lyckligt utvalda som representerade klass 5C från Parkskolan i Osby. Jag hade dock min laguppställning klar på pappret. Jag själv (såklart), Tomas Johanson och Petra Svensson. Dreamteam! Vad jag vet var de flesta av mina klasskamrater glada att de slapp vara med i ”Vi i femman” så att de kunde åka till husvagnen och fiska krabbor varje helg istället för att råplugga Sydsvenskan eller sitta med näsan i ett mögeldoftande band av Nordisk Familjebok. För Er yngre läsare - INTERNET FANNS INTE!!!

5C var en bra klass, klart över normalfördelningen. Detta faktum gav läraren, som hette Eskil och var en man i övre medelåldern med buskiga ögonbryn (har vi sett det förut?), mycket huvudbry när det kom till betygsättning efter sjätte klass. Läroplanen var tydlig. Maximalt två femmor fick delas ut i varje ämne per klass. Det hade beslutats av skolverket.... Vi var tre i klassen som hade kvalificerat oss för denna belöning i matematik! Tre elever som hade alla rätt på alla de 12 matteproven som gavs i mellanstadiet. Förutom mig själv var det två tjejer, Petra och Petra. Petra Svenssons pappa var meteorolog, respekt. Akademiker!! Han var nog den enda akademikern i Osby under 70-talet. Alla andra jobbade på BRIO, Sjölanders, ATO, IKEA, Skol-Sundström och Ekodörrar. I Osby kan man kan fortfarande, anno 2009, sy dynor till trädgårdsmöbler, måla träleksaker och skruva ihop stolar till skolinredning i konkurrens med kineserna, otroligt.

Jag fick den ena femman och Petra Svensson den andra. När betygskuvertet sprättades upp hemma på Snapphanevägen 11, en dag i juni 1979, kunde jag bara konstatera att lågstadielärarinnan hade rätt den där dagen för sex år sedan. Jag hade fått min medalj och var bäst i matte, igen. Efter saft och de obligatoriska kanelbullarna som Inga-Lill alltid bakade på skolavslutningen gick jag hem och lade fram en plan för min framtid. Tolv år gammal kunde jag nu för första gången lägga något bakom mig och jag kunde också se konturerna av den framtid som jag själv ville forma. Märkligt vad en tolvåring kan tänka rationellt även om det i dagens ljus ger många leenden när man tänker på den framsynthet som jag hade i slutet av Staffan Westerbergs förlorade decennium.

Petra Olofsson blev den stora förloraren och fick en fyra. Läste aldrig vidare. Sitter förmodligen fortfarande på fester i Osby, hamnar i onödiga diskussioner om livets betänkligheter och delar ut snytingar till höger och vänster om att andra har fått silverskedar i munnen. Ibland undrar jag om hennes liv fått en annan inriktning om den där ena gyllene medaljen i matematik, placerats runt hennes hals och inte runt min.

Han hette Bengt-Erik. Han var sträng. Han var fruktad. Han var erfaren. Han personifierade Pythagoras ande. Han var den nya matteläraren, i sjuan. Högstadiet. Det var ju bara en tidsfråga innan han skulle få äran att ta del av min genialitet i specialämnet. I början av högstadiet rådde dock en viss oreda. Hormonerna hade satt igång rörelser hos många av mina kamrater, på gott och ont. När det gäller tjejerna var det mest på gott, ur mitt perspektiv. Från den homogena, barnsliga och jämställda gruppen som lämnade mellanstadiet före sommarlovet, växte nu 24 helt olika individer fram. Intressen och omvärldens påverkan hade satt sina klor i varenda en av oss. Man var tvungen att positionera sig inom alla områden. Jäklar vad det tar på krafterna att både vara en plugghäst, idrottsman och samtidigt hinna med att borsta upp tuppkammen för alla de tilltänkta honor som skall se till att mina gener förlänger stamträdet till nya utläggare.

Stadiet kallas tonåren. Livet kändes trots allt lätt. Jag vet inte om det var för att tjejerna hade fått bröst över sommaren eller för att jag blivit uttagen till Skånes lag som skulle representeras i TV-pucken. Tävlingen TV-pucken, denna gigantiska händelse för en ung kille kom att prägla mitt liv under resten av livet. Ja, i ärlighetens namn fick flickornas nya bröst också den effekten.

Åtta rätt av tolv! Första matteprovet i sjuan! Bomben briserade. Hela klassen gapade. Var det bara en formsvacka? Hade hjärnan smält bort på stranden under sommarlovet? Hade den intellektuella delen av hjärnan fått en hormondopning och förväxlat sinuskurvan med Lise-Lottes skönt utsvänga bakdel. Var sagan över? Efter 24 matteprov och 288 raka rätta svar hade nu allt rasat. De flesta i klassen fokuserade mer på mitt usla resultat än sitt eget resultat som i de flesta fall var betydligt sämre. En trea! Helt oförberedd, inga ursäkter fanns på lager, förnedrad. Nu spelade det ingen roll att Lise-lotte redan växt i sin för tidigt köpta B-kupa eller att vi skulle till Tyringe i fyra dagar med TV-puck laget och träna hockey till helgen. Sviten var bruten och jag var helt oförberedd. Faen, med framgång kommer lättja. Utan att man tror det så insmyger det sin en säkerhet i alla segertåg som tillslut inte reagerar när en motattack kommer. Varför invadera Ryssland när det är vinter? Det måste ha varit chocken. Jag kommer inte ihåg någonting från de efterföljande två veckorna. Tomt.

Mitt dilemma var att jag inte förstod hur man skulle plugga matte. Jag hade ju aldrig behövt, och hade följakligen ingen studieteknik. Jag trodde dessutom att plus, minus och gånger hade ramat in all matematisk kunskap i en liten ask. Ingen hade ju berättat för mig att ämnet matematik var oändligt mycket större. Nu kom revanschlustan fram. Inte direkt, men efter ett tag. Först skulle ångesten ha sitt genomslag och vrida ner självförtroendet till frostläge. Det finns en historia som lyder ”Det är skönt att slå sig i huvudet med en hammare, när man slutar”. Nu kunde hjärnan och kroppen börja att samarbeta igen. Inga utsvävningar framöver. Inga mer skall tas för givet – tillbaka till grunderna. Kunde just inget om Maslow i högstadiet men här var det en typisk tillämpning av ett fritt fall på fyra nivåer i hans klassiska hierarkiska pyramid. Från att ligga på nivån självförverkligande till nivån fysiologiska behov. Känns ganska bra att komma ner till en nivå där lite arbete inte bara ger träningsvärk.

"Oövervunnene, du är ej oövervinnelig!" - Pierre Corneille

//Håkan