Goda grannar

Min uppväxt var under 13 år förlagd till en liten ort i norra skåne - Osby. Detta visade sig vara de viktigaste åren av livet då värderingar skapas och där personligheten formas och utvecklas. I Osby bor familjer i generationer vilket innebär att man har en väldigt liten in-/utflyttning. De som flyttar in, flyttar efter några år därifrån när de blivit mätta på det lilla samhället mellan Hässleholm och Älmhult.

Jag var 7 år då vi flyttade dit. Min farfar hade nyligen gått bort och min pappa skulle överta familjens företag. De första åren gick snabbt men man förstod ganska snabbt att vi var "inflyttingar". Det var svårt att komma in i gemenskaper både som barn och vuxen. När jag kommit upp i högstadiet förstod jag för första gången hur mentaliteten var. Hemmafruar, som var ett populärt jobb när jag växte upp, spenderade dagarna med bullbak och kafferep. Min mamma jobbade. Hemmafruarna frossade i rykten och sladder om än det ena och än det andra. De som för dagen satt till bords var ju huuuur bra väninnor som helst. Nästa dag satt det andra sladdertanter vid bordet och då passade man på att baktala de som varit där dagen innan -
"- Ni skulle bara veta vad Gretas man har gjort!!"
"- Nu har Ulla-Britt har köpt ny bil igen! Inte klokt! Var faen får dom pengar ifrån?"
"- Nu skall Paulssons på semester till Spanien igen! Jävlar vad högfärdiga de är för det!"
"- Har du hört att Sven har fått pungbrock. Rätt åt honom!"
"-.."

Så höll det på dagarna i ända! Det otäcka var att sladdersnacket letade sig ner i åldrarna. Man kunde få en 100%-ig resumé av sin egen fredagskväll morgonen efter om man bara ringde rätt personer. Trevligt..!
Man kan lätt säga att alla visste allt om alla redan innan det hänt. Efter 13 år av "Svenska Hjärtan" i Osby kändes det ganska skönt att flytta till Lund och helt obemärkt gå och handla på ICA Tuna. Man behövde inte hälsa på en enda person och ingen brydde sig om jag köpte oxfilé 2 dagar i veckan eller om jag drack en öl på en onsdag. Tog nog 5 år att vänja sig vid att vara "anonym". Kusligt!

Jag bodde 10 år i Lund, 2 år i Malmö innan flyttlasset gick till Höllviken. Jag insåg det inte under husköpsprocessen men väl på plats fick jag de första rysningarna.
Villaområde + Barnfamiljer = Sladderkärringar!
Nu skulle det börjas igen. Lån av socker, småsnack över häcken med grannen var och var eviga dag, småspring mellan husen och spontant groggdrickande på fredagar. Fy faen!

Jag gjorde tidigt klart för grannarna att vi inte var roade av glöggpartyn och söndagsgrillningar som syftade till "lära-känna"-umgänge.
Jag vet hur grannarna ser ut - inte mer. Hälsar hövligt om man möts - inget småsnackande på ICA Toppen! Underbart! Vi känner visserligen flera familjer i Höllviken men vi aktivt valt dessa relationer utifrån värderingar och inte via geografisk placering av boende.

I år har vi bott 11 år här. Jag trivs utmärkt. Känns lagom anonymt.

Var och lämnade dottern hos en kompis idag när min fru ringde i mobilen.
"- Du vet att vi skall in till grannen på en "lära känna kvaterets grannar"-fest om 10 minuter. Snabba dig hem! Du vet var det är. Det är hos de där nyinflyttade med båten på tomten."

Ja, jag vet att det står en båt på tomten 5 hus bort. Men därifrån till att söndagen efter midsommar klä på sig gå-bort-charmen för att möta grannarna i en lära-känna-övning när jag bara vill sitta i en solstol med Kvällsposten och slappa.

När jag kom hem efter barnlämning var resten av familjen redan på plats hos "de där med båten på tomten" som jag inte ens vet var de heter. Jag kom sist och en timma för sent. De grillade korvarna hade kallnat och våfflorna var uppätna. Känns som eksem i magen. Osby!

Inititivtagerskan är en halvkäck dam i 35-års åldern som redan 1 år efter inflyttning varit delaktig på alla vägföreningsmötena och hade nu storslagna planer på att anordna årliga storfester med alla kvarterets 50 familjer. Jag hälsar artigt.
"- Vad trevligt att se vilka människor som bor i vårt område, sa hon."
"- Ja, jääättetrevligt, sa jag!"

"Att förlita sig på sig själv är att fördubbla sin förmåga." - Johan Henric Kellgren

//Håkan