Skolan fostrar - Historisk återblick #2

Jag idrottade mycket under grundskolan. Det gjorde alla i Osby, många med skräckblandad glädje. Det gick till så att man smygtränade hela dagarna så att ingen annan visste, man gjorde sken av att man inte brydde sig. Nästa tävling, nu jävlar - pang! Trea.... igen. Vad i..? Smygtränar de andra fuskisarna? Också!?

Idrotten är hård! Idrotten dömer! Mycket hårdare än skolan. Man kan bli bra i båda men det är svårt och kräver disciplin och mycket arbete. Jag var ganska bra i båda.
I skolarbetets betygsättning räknas man som individ fast man inte är bäst på proven. Man har en väldefinierad position. En position som så mycket annat är styrt av läroplanen. En siffra. Ett betyg.
Varje elev befinner sig någonstans i normalfördelningskurvan och får ut sina medelmåttiga betyg utan att det sker på någon annans bekostnad. I lagidrott är man snarare en belastning för sina medtävlande om man är en medelmåtta. Laget förlorar om uppställningen är normalfördelad (50% får en 3:a, 20% får vardera 2:a eller 4:a och 5% får vardera 1:a eller 5:a). Normalfördelade idrottslag ligger på undre halvan i tabellen medan normalfördelade skolklasser ej fick deltaga i ”Vi i femman”. Hårt!

Jag grät när vi inte gick vidare till TV-finalerna i "Vi i femman". Jag låg på kvällen och såg framför mig att jag ensam spikade de sista frågorna i finalen: ”På A svarar vi Bosporen och Dardanellerna, på B svarar vi Napoleon den förste och på C svarar vi Svensk låglandsboskap.
Hjälten! Nu i efterhand har jag insett att jag kanske inte ens hade fått vara en av de tre lyckligt utvalda som representerade klass 5C från Parkskolan i Osby. Jag hade dock min laguppställning klar på pappret. Jag själv (såklart), Tomas Johanson och Petra Svensson. Dreamteam! Vad jag vet var de flesta av mina klasskamrater glada att de slapp vara med i ”Vi i femman” så att de kunde åka till husvagnen och fiska krabbor varje helg istället för att råplugga Sydsvenskan eller sitta med näsan i ett mögeldoftande band av Nordisk Familjebok. För Er yngre läsare - INTERNET FANNS INTE!!!

5C var en bra klass, klart över normalfördelningen. Detta faktum gav läraren, som hette Eskil och var en man i övre medelåldern med buskiga ögonbryn (har vi sett det förut?), mycket huvudbry när det kom till betygsättning efter sjätte klass. Läroplanen var tydlig. Maximalt två femmor fick delas ut i varje ämne per klass. Det hade beslutats av skolverket.... Vi var tre i klassen som hade kvalificerat oss för denna belöning i matematik! Tre elever som hade alla rätt på alla de 12 matteproven som gavs i mellanstadiet. Förutom mig själv var det två tjejer, Petra och Petra. Petra Svenssons pappa var meteorolog, respekt. Akademiker!! Han var nog den enda akademikern i Osby under 70-talet. Alla andra jobbade på BRIO, Sjölanders, ATO, IKEA, Skol-Sundström och Ekodörrar. I Osby kan man kan fortfarande, anno 2009, sy dynor till trädgårdsmöbler, måla träleksaker och skruva ihop stolar till skolinredning i konkurrens med kineserna, otroligt.

Jag fick den ena femman och Petra Svensson den andra. När betygskuvertet sprättades upp hemma på Snapphanevägen 11, en dag i juni 1979, kunde jag bara konstatera att lågstadielärarinnan hade rätt den där dagen för sex år sedan. Jag hade fått min medalj och var bäst i matte, igen. Efter saft och de obligatoriska kanelbullarna som Inga-Lill alltid bakade på skolavslutningen gick jag hem och lade fram en plan för min framtid. Tolv år gammal kunde jag nu för första gången lägga något bakom mig och jag kunde också se konturerna av den framtid som jag själv ville forma. Märkligt vad en tolvåring kan tänka rationellt även om det i dagens ljus ger många leenden när man tänker på den framsynthet som jag hade i slutet av Staffan Westerbergs förlorade decennium.

Petra Olofsson blev den stora förloraren och fick en fyra. Läste aldrig vidare. Sitter förmodligen fortfarande på fester i Osby, hamnar i onödiga diskussioner om livets betänkligheter och delar ut snytingar till höger och vänster om att andra har fått silverskedar i munnen. Ibland undrar jag om hennes liv fått en annan inriktning om den där ena gyllene medaljen i matematik, placerats runt hennes hals och inte runt min.

Han hette Bengt-Erik. Han var sträng. Han var fruktad. Han var erfaren. Han personifierade Pythagoras ande. Han var den nya matteläraren, i sjuan. Högstadiet. Det var ju bara en tidsfråga innan han skulle få äran att ta del av min genialitet i specialämnet. I början av högstadiet rådde dock en viss oreda. Hormonerna hade satt igång rörelser hos många av mina kamrater, på gott och ont. När det gäller tjejerna var det mest på gott, ur mitt perspektiv. Från den homogena, barnsliga och jämställda gruppen som lämnade mellanstadiet före sommarlovet, växte nu 24 helt olika individer fram. Intressen och omvärldens påverkan hade satt sina klor i varenda en av oss. Man var tvungen att positionera sig inom alla områden. Jäklar vad det tar på krafterna att både vara en plugghäst, idrottsman och samtidigt hinna med att borsta upp tuppkammen för alla de tilltänkta honor som skall se till att mina gener förlänger stamträdet till nya utläggare.

Stadiet kallas tonåren. Livet kändes trots allt lätt. Jag vet inte om det var för att tjejerna hade fått bröst över sommaren eller för att jag blivit uttagen till Skånes lag som skulle representeras i TV-pucken. Tävlingen TV-pucken, denna gigantiska händelse för en ung kille kom att prägla mitt liv under resten av livet. Ja, i ärlighetens namn fick flickornas nya bröst också den effekten.

Åtta rätt av tolv! Första matteprovet i sjuan! Bomben briserade. Hela klassen gapade. Var det bara en formsvacka? Hade hjärnan smält bort på stranden under sommarlovet? Hade den intellektuella delen av hjärnan fått en hormondopning och förväxlat sinuskurvan med Lise-Lottes skönt utsvänga bakdel. Var sagan över? Efter 24 matteprov och 288 raka rätta svar hade nu allt rasat. De flesta i klassen fokuserade mer på mitt usla resultat än sitt eget resultat som i de flesta fall var betydligt sämre. En trea! Helt oförberedd, inga ursäkter fanns på lager, förnedrad. Nu spelade det ingen roll att Lise-lotte redan växt i sin för tidigt köpta B-kupa eller att vi skulle till Tyringe i fyra dagar med TV-puck laget och träna hockey till helgen. Sviten var bruten och jag var helt oförberedd. Faen, med framgång kommer lättja. Utan att man tror det så insmyger det sin en säkerhet i alla segertåg som tillslut inte reagerar när en motattack kommer. Varför invadera Ryssland när det är vinter? Det måste ha varit chocken. Jag kommer inte ihåg någonting från de efterföljande två veckorna. Tomt.

Mitt dilemma var att jag inte förstod hur man skulle plugga matte. Jag hade ju aldrig behövt, och hade följakligen ingen studieteknik. Jag trodde dessutom att plus, minus och gånger hade ramat in all matematisk kunskap i en liten ask. Ingen hade ju berättat för mig att ämnet matematik var oändligt mycket större. Nu kom revanschlustan fram. Inte direkt, men efter ett tag. Först skulle ångesten ha sitt genomslag och vrida ner självförtroendet till frostläge. Det finns en historia som lyder ”Det är skönt att slå sig i huvudet med en hammare, när man slutar”. Nu kunde hjärnan och kroppen börja att samarbeta igen. Inga utsvävningar framöver. Inga mer skall tas för givet – tillbaka till grunderna. Kunde just inget om Maslow i högstadiet men här var det en typisk tillämpning av ett fritt fall på fyra nivåer i hans klassiska hierarkiska pyramid. Från att ligga på nivån självförverkligande till nivån fysiologiska behov. Känns ganska bra att komma ner till en nivå där lite arbete inte bara ger träningsvärk.

"Oövervunnene, du är ej oövervinnelig!" - Pierre Corneille

//Håkan

Vinnaren tar nästan allt

Hur många gånger har man gått förbi en tobaksaffär där en högvinst legat överst i Trisslottshögen? Inget vet säkert men det händer oftare än vad vi tror.

Nåväl, tur eller inte. Jag är en vinnare. Kaxig framtoning kanske det låter som, men helt sann. Att vara en vinnare betyder ju inte att man vinner i allt man gör utan att man hela tiden har en näst intill besatt strävan av att komma först, göra mest först eller helt enkelt - vinna. Ordspråket att ”Det viktigaste är inte att vinna – utan att deltaga” är ju en efterkonstruktion av förloraren och rent skitsnack! Varför ställer man då upp, om man nu inte vill komma först? Motion kan ju utövas utan tävlingsmomentet.

Hur resonerade de gamla romerska gladiatorerna – "Jag vann inte men jag är nöjd att jag bara fick båda armarna avhuggna"!!?? Kanske ett dåligt exempel eftersom de i flesta fall tvingades att brottas mot hungrande lejon eller gå i duell på liv och död mot någon annan i samma situation. Nej, här har nog jantelagen satt ännu en prägel på vårt lagom-samhälle. Jag ger mig inte in i denna diskussion nu eftersom min fru därmed slutar sin recension här.

Förluster kommer alltid förr eller senare och känns, oavsett förberedelse, som smärta i själen. Efter en lång eller kort period av ångest och känsla av att man är värdelös kommer vinnaren tillbaka. Vinnaren sorterar ut bra och dåligt ur din tidigare prestation och placerar de dåliga delarna på träningsläger medan de delar man gjort bra läggs på hög i hjärnans kassaskåp. Förloraren däremot letar ursäkter, accepterar dessa och sjunker än längre bak i fältet.

Hur blir man då en vinnare. Bra fråga! Jag tror att alla har förmågan men olika förutsättningar att ta fram den. Ett är säkert, inget gör sig själv.

Under en trevlig fest för några år sedan med några vänner till min fru, hamnade vi i en djup och onödig diskussion om livets betänkligheter. Jag fick efter en kort tids diskussion en kommentar att jag minsann var född med silversked i munnen. Jag hade FÅTT min utbilning i grundskolan, fått mina snittbetyg på 4,7 i gymnasiet, fått min examen från LTH och FÅTT mitt välbetalda jobb som konsult! Yrsel! Hur kan två människor som sitter i en sådan diskussion ha så olika uppfattning om saker och ting. Trodde hon på det hon sade eller var det bara för att provocera mig. Jag lär väl aldrig få veta. Min fru har förbjudit mig att delta i ”onödiga och djupa diskussioner om livets betänk..”.

Men tänk om hon hade rätt. Var det den där gången våren 1975, en månad innan det första sportlovet som allt började? Läraren som talade i enrum med mig och berömde mina mattekunskaper över det vanliga. Ja, svaret finns inte men kopplingen har onekligen slagit mig. Kunde dessa 8 sekunder i den trista lektionssalen vara grunden till den fådda silverskeden i munnen? Berömmet från läraren som skapade svallvågor av självförtroendet under så många år - skapandet av vinnarskallen.

Tänker man på detta innan man somnar så kryper hjärtat fram och ger känslan – fan vilken tur jag haft. Men i nästa andetag tar logiken vid – jag har minsann pluggat hårt i 17 år med goda resultat, inte missbrukat onödigt mycket mer än andra, skött min ekonomi – nej det är inte tur. Det är frukten av hårt arbete. Du är en vinnare! Värmen sprider sig precis innan sömnen kramar åt. Turen gynnar den förberedde!

"Näst värst ett förlorat slag är ett vunnet." - Hertigen av Wellington

//Håkan

Skolan fostrar - Historisk återblick #1

Hösten 1974 började jag i första klass. Klass 1 C på Parkskolan i Osby. Parkskolan bestod av ett flertal olika byggnader från flera decennier och låg inbäddad mellan långa rader av pileträd längs kanten av Osbysjön. Jag fick börja skollivet i annexet. Annexet var till en början tänkt att vara en tillfällig lösning då de ordinarie skolbyggnaderna renoverades. Efter flera år av ombyggnad hade de isolerade Göingeborna givit fertilitet ett nytt ansikte och bygden översvämmades av nya rekryter till första klass. Därigenom var annexet permanentat eftersom den socialdemokratiskt styrda kommunen inte fonderat ytterliggare medel för nya utbyggnader. Verkar inte som om statistik var ett ämne som politiska broilers fick lära sig i skolan.

Att börja skolan innebar en övergång från ett liv som var styrt av två aktiva entreprenöriella föräldrar, till ett liv av egna beslut. Många tankar hann födas i huvudet på en liten sjuåring på väg till sin första skoldag. Jag minns att min mamma köpt vita jeans, en mariblå skjorta och vitblåa mockaskor till mig för denna speciella dagen. Troligtvis användes dessa "fin-kläder" aldrig mer eftersom de hade blivit för små när de togs ur garderoben igen till något högtidligt tillfälle.
Förväntningarna inför skolstarten var skyhöga efter att ha tillbringat halva delen av senaste sommaren i nära umgänge med grannpojken som var två år äldre. Micke som han hette, kunde allt om livet, det kändes i alla fall så. Han visade och berättade om livet för mig genom att bläddra igenom sin äldre brors porrtidningar. Han berättade om alla tuffa grabbar som älskade att spöa upp alla småglin som inte gjorde det som man blev tillsagd. Hela min trygghet låg i att jag var bästis och tillika granne med Micke. Tyvärr visade han inte alltid detta inför sina övriga polare under skoltid, men det räckte ändå för att hålla mig utanför de värsta spöstraffen. Vi bodde trots allt grannar på Snapphanevägen och våra mammor brukade kampera ihop i ishallens korvkiosk varannan månad när ortens stolthet spelade ishockey. Samspelet mellan barn och föräldrar var starkt i ett litet samhälle som Osby. Det bildades liksom grupperingar som överst vilade på i vilken del av byn man bodde. Kråkskogen, Hasslaröd eller Marklunda var olika kommundelar som hade olika status. Nästa nivå var den sociala nivån där barnens idrottsintresse spelade roll. Ishockey var stort medan bowling och badminton gränsade till nördstatus. Därefter handlade det om vilken klass man gick och vilken gata man bodde på.

Den tuffaste av alla grabbar i skolan hette Jonas. Hela namnet var Bengt Jonas Olsson men han kallades Typen och gick i Mickes klass. Såhar 35 år efter när historien återberättas kan jag inte minnas varför han kallades just så. Han var kanske bara en Typ rätt och slätt. Ja, så måste det ha varit. Ingen annan förklaring har kommit fram. För övrigt hade alla i byn, jag säger alla, ett smeknamn. Måste varit någon sorts småstadsfenomen när en person som hette Tommy kallades ”Skruvmejseln” och Peter Nilsson kallades ”X:et”. Skrulle, Linkan och Rosa var andra kända smeknamn. Kanske ett uppslag för en ny TV-serie av Fredrik Lindström där han kan få utlopp för sina lingvistiska specialkunskaper.

Typens bror gick i sjuan och hade en otäck högerkrok som hade planterats i många små och stora nyllen genom åren och därigenom tränats till ett förlamande vapen. Ingen på skolan bråkade frivilligt med Typen eller hans bror. Tyvärr var detta inte ett omvänt förhållande.

På den stora gemensamma unisex-toaletten, där alla stod och värmde sig under vintrarna, (kallades Värmerummet) fick många ”glasögonormar” och ”plugghästar” erfarenhet av att svälja mycket toalettvatten. Typen och några av hans hårdskinnade kompisar, vars namn och smeknamn har förträngts, hade på egen hand utformat några övningar som dock inte ingick i läroplan LP70 och därmed inte ansågs vara betygsgrundande hur väl de än utfördes. En av dessa var ”dopet”. Inget komplicerat. Huvudet trycktes ner i porslinskrukan och minst två spolningar. Hade man tur var det nyspolat när första spolningen kom.

På grund av att "Värmerummet" med sina åtta separata toalettbås var för både herr och dam vägrade alla tjejer över nio års ålder att spola. Det ansågs skämmigt att visa att man utfört behov bara för att man varit inne på toa. Att en tjej bajsade eller släppte väder visste ju ingen kille förrän efter man blivit sambo först 15 år senare. Om man inte spolade hade man ju inte per definition inte utfört något behov. Hade man otur hade Birgitta i 3 C precis gjort ett av dessa ospolade besök innan man blev ”döpt”. Birgitta var utan tvekan skolans minst attraktiva tjej. Finnig, ful, striphårig och frireligiös redan som 10-åring. Till detta kan läggas att hon hade en enäggstvillingsyster - Gunilla. Vissa har all otur.

På grund av rädsla för att själv bli ”döpt” så sladdrade ingen om de riter som genomfördes inne på toaletten, inte ens de som redan fått se insidan på en 1963 års IFÖ Deluxe med svart backelitsits. Enligt ryktet var det Typen som bestämde vem som skulle få skåda ner i vattenlåset. Han hade befordrats till toalettgeneral när storebrorsan Baxi (Bo Jonny Olsson) med tvekan blivit godkänd för avancemang upp till högstadiet. Det gick liksom en succesion genom familjeträdet hos ätten Olsson. Man kan ju undra om inte deras pappa Kent Rony Olsson (ja, tro det eller ej han stavade Rony med ett n) roade sig med att doppa sina kamraters kortklippta huvuden i utedassen efter kriget. Om detta faktum finns inget dokumenterat.

Efter en termin i ettan kommer jag ihåg att jag själv blev jag räddad från ett dop på mållinjen av Micke som drog nån vals om att våra mammor hade korvschemat i ishallen denna veckan och därigenom var jag fredad. Jag klarade mig tack och lov igenom de fem första åren i skolan utan dop varpå Typen flyttade och två generationers Olsson-tyrrani upphörde. Jag förundras än idag över att de elever som utsattes för ”dopet” kunde leva vidare utan att drabbas av någon sorts psykisk störning. Men vad vet jag?? De fick säkert någon mental störning som de under den fortsatta skolgången på något sätt lyckades dölja. De flesta bor ju kvar i Osby....

"Handla inte mot andra som du skulle vilja att de handlade mot dig. Ni kanske inte har samma smak." - George Bernard Shaw

//Håkan

Goda grannar

Min uppväxt var under 13 år förlagd till en liten ort i norra skåne - Osby. Detta visade sig vara de viktigaste åren av livet då värderingar skapas och där personligheten formas och utvecklas. I Osby bor familjer i generationer vilket innebär att man har en väldigt liten in-/utflyttning. De som flyttar in, flyttar efter några år därifrån när de blivit mätta på det lilla samhället mellan Hässleholm och Älmhult.

Jag var 7 år då vi flyttade dit. Min farfar hade nyligen gått bort och min pappa skulle överta familjens företag. De första åren gick snabbt men man förstod ganska snabbt att vi var "inflyttingar". Det var svårt att komma in i gemenskaper både som barn och vuxen. När jag kommit upp i högstadiet förstod jag för första gången hur mentaliteten var. Hemmafruar, som var ett populärt jobb när jag växte upp, spenderade dagarna med bullbak och kafferep. Min mamma jobbade. Hemmafruarna frossade i rykten och sladder om än det ena och än det andra. De som för dagen satt till bords var ju huuuur bra väninnor som helst. Nästa dag satt det andra sladdertanter vid bordet och då passade man på att baktala de som varit där dagen innan -
"- Ni skulle bara veta vad Gretas man har gjort!!"
"- Nu har Ulla-Britt har köpt ny bil igen! Inte klokt! Var faen får dom pengar ifrån?"
"- Nu skall Paulssons på semester till Spanien igen! Jävlar vad högfärdiga de är för det!"
"- Har du hört att Sven har fått pungbrock. Rätt åt honom!"
"-.."

Så höll det på dagarna i ända! Det otäcka var att sladdersnacket letade sig ner i åldrarna. Man kunde få en 100%-ig resumé av sin egen fredagskväll morgonen efter om man bara ringde rätt personer. Trevligt..!
Man kan lätt säga att alla visste allt om alla redan innan det hänt. Efter 13 år av "Svenska Hjärtan" i Osby kändes det ganska skönt att flytta till Lund och helt obemärkt gå och handla på ICA Tuna. Man behövde inte hälsa på en enda person och ingen brydde sig om jag köpte oxfilé 2 dagar i veckan eller om jag drack en öl på en onsdag. Tog nog 5 år att vänja sig vid att vara "anonym". Kusligt!

Jag bodde 10 år i Lund, 2 år i Malmö innan flyttlasset gick till Höllviken. Jag insåg det inte under husköpsprocessen men väl på plats fick jag de första rysningarna.
Villaområde + Barnfamiljer = Sladderkärringar!
Nu skulle det börjas igen. Lån av socker, småsnack över häcken med grannen var och var eviga dag, småspring mellan husen och spontant groggdrickande på fredagar. Fy faen!

Jag gjorde tidigt klart för grannarna att vi inte var roade av glöggpartyn och söndagsgrillningar som syftade till "lära-känna"-umgänge.
Jag vet hur grannarna ser ut - inte mer. Hälsar hövligt om man möts - inget småsnackande på ICA Toppen! Underbart! Vi känner visserligen flera familjer i Höllviken men vi aktivt valt dessa relationer utifrån värderingar och inte via geografisk placering av boende.

I år har vi bott 11 år här. Jag trivs utmärkt. Känns lagom anonymt.

Var och lämnade dottern hos en kompis idag när min fru ringde i mobilen.
"- Du vet att vi skall in till grannen på en "lära känna kvaterets grannar"-fest om 10 minuter. Snabba dig hem! Du vet var det är. Det är hos de där nyinflyttade med båten på tomten."

Ja, jag vet att det står en båt på tomten 5 hus bort. Men därifrån till att söndagen efter midsommar klä på sig gå-bort-charmen för att möta grannarna i en lära-känna-övning när jag bara vill sitta i en solstol med Kvällsposten och slappa.

När jag kom hem efter barnlämning var resten av familjen redan på plats hos "de där med båten på tomten" som jag inte ens vet var de heter. Jag kom sist och en timma för sent. De grillade korvarna hade kallnat och våfflorna var uppätna. Känns som eksem i magen. Osby!

Inititivtagerskan är en halvkäck dam i 35-års åldern som redan 1 år efter inflyttning varit delaktig på alla vägföreningsmötena och hade nu storslagna planer på att anordna årliga storfester med alla kvarterets 50 familjer. Jag hälsar artigt.
"- Vad trevligt att se vilka människor som bor i vårt område, sa hon."
"- Ja, jääättetrevligt, sa jag!"

"Att förlita sig på sig själv är att fördubbla sin förmåga." - Johan Henric Kellgren

//Håkan

Den årliga ritualen

Klockans röda siffor visar 6:17. Det duggregnar och jag hör ett tisslande och tasslande utanför sovrumsdörren. Jag misstänker att barnen inte kan enas om vilket paket som de skall dela ut efter den obligatoriska "Ja må han leva"-sången. Det är bäst att jag lägger mig i sovande ställning och stänger ögonen. Jag vill ju inte beröva barnen ögonblicket när de överraskar sin pappa på födelsedagens morgon med skönsång, paket och ett glas juice på en bricka.

Dörren öppnas. In kommer hela klungan och skönsången väcker mig ur dvalan. Lotta har monterat på 300 mm objektivet på kameran för att på 4 meters håll kunna fånga alla blå-svarta konturer av mina ögonpåsar. Hygglo!!
Sången avslutas och hurra-ropen avslutar den formella delan av gratulationen. Upp i sängen hoppar 3 barn utan att tänka på att pappa är utrustad med ett känsligt organ mellan benen.

Kramar och pussar. Kameran blixtrar. Pappa är inte som snyggast just nu...men vad gör man inte för familjealbumet. 42 år. Jisses. Känns inte så länge sedan föräldrarna fyllde 50.
Ett par Quicksilverkalsonger för att hålla mig kvar i övre tonåren göms i första paketet. Snygga och sydda i något teknologiskt specialtyg.
Nästa paket innehåller ett par löparskor av märket Asics. Bästa modellen. Svindyra!
"- Till NY Marathon 2012!", säger Lotta glatt.
Ja, då har man i alla fall lite tid att träna tänker jag. Skorna sitter perfekt. Bra start på uppladdningen. Mysig morgon trots duggregnet som nu tilltagit.

Jag undrar vid frukosten när dessa födelsedagsmornar försvinner. Någon gång skall ju barnen förhoppningsvis flytta ut. Jag kommer att sakna dessa mornar, deras sång, paketer och juicen.

Jag sätter mig i bilen och kör till jobbet. Undrar vad de har i kikaren för kvällen. Glad i magen. Man borde fylla år fler dagar på året.

"Tiden förändras inte; vi förändras." - Henry David Thoreau

//Håkan

Kul med ljud

Vi har säljmöte i Lund. En kollega har investerat i en fismaskin. Jag du läste rätt - en fismaskin. Tanken är att vi skall lyfta upp antalet skratt till minst 5 om dagen. Det är här fismaskinen kommer in. Väl placerad på bordet kan man med en liten fjärrkontroll (..eller fjärtkontroll...) trycka fram en symfoni av fjärtar ur den lilla tingesten i svart plast. När vi spelat eller fjärtat igenom hela registret av ljud ligger de flesta i gruppen dubbla av skratt. Kul med ljud!

"Män, så väl som kvinnor, är oftare ledda av sina hjärtan än sina förstånd." - Earl of Chesterfield

//H