Traditioner tynar

Julen lackar. Stressen ökar. Julens placering i slutet av året innebär ett upplopp av årets alla aktiviteter. På jobbet skall de sista kronorna i budgeten dras in. Alla barnens aktiviteter har avslutning och uppvisning av allt de tränat in under året. Butikerna skall enligt di.se slå alla försäljningsrekord i år igen. Vart tog alla jultraditioner vägen? Eller har vi fått nya traditioner: REA, stress och TV....

När jag upplevde mina första levnadsår hade vi helt andra traditioner som jag tyvärr inte själv tagit vara på senare i livet. Min mamma är född 1940 på en gård utanför Degeberga i Skåne. Tillsammans med hennes fem syskon hade de jular och traditioner som under flera generationer sakta växt fram. Allt detta har förändrats de senaste 20 åren i takt med att 'syskonen' åldrats till övre pensionsgränsen.

Jag ställde lite kontrollfrågor om julen till barnen häromdagen. Var kommer osten ifrån? Hur gör man korv? Vad är en kalvsylta? Hur gör man en klenett och en struva?
Vad tror ni svaren blev? Ja, inga svar som hade gjort varken Ernst Kirchsteiger eller Carl-Jan Granqvist julaftons-glada.

Jag och kusin Peter gick ut i bakstugan som luktade mjöl och surdeg. Värmen slog emot ansiktet när vi borstade av snön från stövlarna och sorlet bland de klutförsedda kvinnorna/mammorna träffade öronen. Den murade ugnen, som kunde grädda upp till 40-50 bröd i taget hade 'eldats upp' sedan 3 dagar tillbaka för att ge jämn värme, lyste vit och nykalkad.
Sex kvinnor, för detta var kvinnornas örnnäste, stod vid ett baktråg av trä och knådade tillsammans en deg som skulle bli 50 nya surdegsbröd. På bänken bredvid ugnen låg 50 bröd upportionerade och jag var snabbt framme och ristade in 'H' i två av dem. Detta skulle bli mina bröd till jul.

Bröden fick en stenhård skorpa i ugnen och kunde, trots avsaknaden av E-tillsatser och konserveringsmedel, förvaras långt efter jul om de fick ligga torrt och svalt. Jag minns till och med smaken när vi skar upp de första nybakade bröden inne i bakstugan. Nykärnat smör och ljummen, enrisrökt korv stod för kompletteringen av helhetsupplevelsen.

Korvsmeten rördes ihop av mormor. Hennes tre generationer gamla recept funkade fortfarande och rökningen gjordes i rökugnen bakom bakugnen med gemensam skorsten. Här höll också männen/papporna till. Kalvsyltor, korv och julskinkor fick sin slutfinish i kombination med ett antal kryddade snapsar och hemgjord julglögg. Här var stämningen hög!!

Kan ni tänka er att mormor samlade ihop sina barn med respektive familjer i tre dagar för att 'ställa till jul'. Hemma på gården gjordes allt förhand. Hela grisen togs tillvara. Ja, jag gillar faktiskt grisfötter i gelé. Vi barn sprang mest omkring, men hjälpte ändå till med att ysta ost, blötade lutfisk och stoppade korv. Mormor var noga med att vi skulle lära från barnsben.

Dofter, smaker, gemenskap och stämning!!

Mormor dog 1990. Med henne försvann den sammanlänkande kraften. Ostystning blev istället ett evigt köande i delikatessen. Brödbaket i bakstugan blev till en snabbversion av pepparkaks-kväll med barnen två dagar innan jul med inköpt färdig-deg i plastpåse med hållbarhet i 12 månader..... Klenetter finns inte längre och kalvsylta har mina barn aldrig smakat. Nu känner jag mig som en dålig människa. Vart tog smakerna och dofterna vägen. Inte ens granarna doftar någon längre. Såg ifjor att man kunde köpa grandoft i sprejflaska..... Men för i helv....

Jag skall föreslå för familjen att vi skall återuppta någon av dessa TRADITIONER och slopa lite av den kommersiella våldtäkt som gjorts på julen (och på andra storhelger oxå för den delen). Jag tror att detta kommer att emottagas med glädje. Skall ringa min kollega som numera har ett slott och försöka lägga in korvstoppning och ostystning på julschemat!!

"Även det svagaste bläck är starkare än minnet." - Kinesiskt ordspråk

//Håkan