Där står de uppradade. Lördag morgon i början av februari. Sex tjejer i gruppen F9, födda 2001. Flickan på bana 6 gråter av nervositet. Övriga fem flackar med blicken och har rosor på kinderna. I bakgrunden skriker föräldrar och anhöriga högljudda hejarop och påmaningar. Finalen på 60 meter i deras första friidrottstävling skall avgöras. Min dotter Vera, startar på bana 5. Jag står vid starten och känner en förvånande hög nivå med fjärilar i magen. "Kom igen Vera!" - artikulerar jag mot henne när våra blickar möts. Hon ger mig tummen upp. Jag ger henne tummen tillbaka. Kommunikation på hög nivå.
"På edra plaaaatser!" gapar startern och alla flickorna går ner i blocken. De har lite olika stilar men man kan konstatera att de tittat på OS-finalen på TV och lärt sig sina förberedelser - roligt!
Klapp på kinderna, studshopp, intensiva slag mot låren - Kajsa Berquist!
Ovanan vid de nya spikskorna gör att det tar lite tid att få ner fötterna på rätt sätt i blocken. Upp på fingerspetsarna. Blicken framåt.
"Fääääärdiga!" Det rycker i startfältet. Omstart. Nervositeten ökar. Föräldrarna suckar. Flickan på bana 6 vill gå av. Börja om på nytt. Rosorna växer på kinderna. Händerna darrar.
"På edra plaaaatser!" för andra gången. "Fääääärdiga!" Fältet står stilla. KLICK!
Startpistolen klickar..... Systemet fungerar så att en krutpatron skjuts av och en ljudsensor startar klockan. Startpistolen klickade!! Två tjejer drog iväg på klicket och måste stanna upp. Spänningen stiger. Jag kan jämföra med 100-meters finalen på OS i Peking. Samma känsla men ljusår bort. Otroligt att man kan lyckats återskapa denna spänning i en lokal friidrotstävling i Vellinge i februari.
Föräldrarna surrar ännu högre. Tjejerna vid starten fattar ingenting. Deras första tävling.... Skall det vara såhär jobbigt. Tredje gången gillt. PANG! Skottet går och alla halsar som finns på läktaren sträcker sig ut mot banan och flicknamnen ropas ut i en allt högre serenad. Placerad vid starten kan jag konstatera att man inte kan urskilja vem som leder. Shit.
Målgång. På proffsigt manér springer alla tjejerna i full fart fram emot de blåa väggmattorna som stoppar upp farten.
Speakern proklamerar att vinnaren på tiden 10,35 heter - Vera Paulsson. Vera vann!! Ha, haaa! Hur glad kan man bli! Det rusar i kroppen. Jag blir alldeles svettig och glad på engång. Min Vera vann. Ha, haa, haaa! Jag tror att jag gjorde en segergest.
Funktionärer och föräldrar klappar mig på ryggen och säger - "Grattis, vilken sprinter hon är, din Vera!"
Det är inte utan en stor portion stolthet som jag manar mig fram bland publiken för att få beskåda prisutdelningen. Högst upp på pallen med en guldmedalj står Vera. Nästan lite blygt konstaterande att alla tittar på henne och de andra två medaljörerna, ivrigt applåderande . Jag måste erkänna att jag fick en klump i magen och en tår i ögat under denna korta bild av livets bok.
Storasyster som har foten i bandage kommer fram till mig och säger -
"Synd att jag inte kunde tävla idag men jag är faktiskt jättestolt för Vera!"
Lillasyster hoppar runt som en studsboll och skriker "Heja Vera, heja Vera, heja Vera!!!
Blod är tjockare än vatten.
Vi sätter oss i bilen och Vera somnar. Vilken pärs. Pappa drömmer om OS-finalen 2024 i New Delhi....
"Det är nederlaget som gör människor bittra och elaka." - William Somerset Maugham
/Håkan
Inlägg
